Man håller i ett guldägg

Organdonation

Transplantation av organ är en etablerad behandlingsform som gör det möjligt att ersätta sjuka organ och vävnader med friska organ från en annan människa. Numera går det att transplantera organ som njure, lever, hjärta, lunga och bukspottkörtel. Det går även att transplantera vävnader som hud, hornhinna, hjärtklaff och benvävnad. Organ kan transplaneras från levande givare (till exempel njure och del av lever) samt av avlidna givare.

Det är brist på organ som är tillgängliga för transplantation, varför diskussionen om möjligheterna till att tillvarata organ ständigt återkommer. De etiska frågor som aktualiserats och diskuterats har varierat över tid.

DCD – Donation after Cardiac Death (Deceased by Cardiac Death)

DCD är en ”nygammal” metod som handlar om att (snabbt) operera ut organ i samband med att hjärtat stannat och cirkulation och andning upphört. Metoden tillämpades fram till 1988 då det hjärnrelaterade dödsbegreppet infördes i Sverige. Begreppet hjärndöd möjliggjorde organtransplantation från avlidna på ett effektivare sätt och gav även tillgång till hjärtan. Det hjärnrelaterade dödsbegreppet har blivit centralt inom transplantationsverksamheten.

Bristen på organ har gjort att man i flera länder nu har börjat tillämpa DCD. I Sverige diskuteras för närvarande om denna metod kan börja tillämpas. En utredning vid regeringskansliet ser för närvarande över frågan.

Exempel på aktuella etiska frågor som förknippas med organdonation

- Är det etiskt försvarbart att ta upp frågan om organdonation med anhöriga innan diagnostiken har lett fram till dödförklaring av en patient?

- Är det etiskt försvarbart att vidta donationsförberedande åtgärder innan döden inträtt?

- Vilka insatser bör vara tillåtna som, utan att vara till gagn för patienten, ska underlätta donation av organ med optimal kvalitet?

- Vid vilken tidpunkt är det lämpligt att vidta donationsförberedande åtgärder med patienter på väg att avlida där kurativa åtgärder för att rädda patientens liv inte längre är medicinskt motiverade?

En invändning mot s.k. donationsförberedande behandling som framförts är att den strider mot den grundläggande principen att vård av en patient ska ha patientens bästa för ögonen – inte syfta till att göra gott för andra. Donationsförberedande behandling i syfte att öka organtillgången skulle också, hävdas det, undergräva allmänhetens förtroende för sjukvården och därigenom minska donationsfrekvensen.

De som förespråkar möjligheten till s.k. donationsförberedande behandling i syfte att optimera organkvalitet, lyfter fram respekten för patientens autonomi. Det vill säga om patienten har en önskan om att donera sina organ, bör det vara möjligt att sjukvården tillmötesgår denna önskan utan att detta riskerar förtroendet för hälso- och sjukvården.

- Möjliggöra donation vid hjärtstopp s.k. – DCD (controlled/uncontrolled) – väcker flera etiska frågor:

- Behövs en ny definition av dödsbegreppet?

- Behövs en tydlig instruktion av den s.k. no-touch tiden som kan variera från 2 – 20 minuter?

- Hur ska man kunna få tid och rum för att få tag på anhöriga för att dels informera om det hastiga insjuknandet och dödsfallet, dels informera om det snabba ingripandet för att kunna ta tillvara organen?

- Hur kan man få tid och rum för att säkerställa informerat samtycke?

- Vad bör innehållet i det informerade samtycket vara?

- Bör det vara tillåtet att påbörja och sätta in organbevarande åtgärder efter döden inträtt?

- Kan det vara godtagbart med ekonomisk kompensation vid organdonation, exempelvis i form av bidrag till begravningskostnader?

- Vilka principer bör gälla vid ekonomisk kompensation till levande givare?