Statens medicinsk-etiska råd
Datum: 2004-03-23
Dnr 44/03
Allmänt
Statens medicinsk-etiska råd välkomnar att förutsättningar för en bättre tillgång till organ för transplantation gjorts till föremål för särskild utredning. Promemorian belyser på ett förtjänstfullt sätt flera betydelsefulla aspekter kring problemet med organbrist.
Frågor kring organ- och vävnadsdonation har diskuterats i Statens medicinsk-etiska råd under 2002 och 2003. Vid rådets kunskapsinhämtande och interna diskussioner framkom att bristen på organ har många olika orsaker och dimensioner.
En del av dessa är av rent medicinsk karaktär, andra hör samman med hälso- och sjukvårdens organisation – t.ex. att intensivvården inte har ett tydligt uppdrag med tillhörande mandat och resurser för donationsverksamhet. Till detta kommer psykologiska aspekter, som hör samman med att människor i allmänhet inte vill tänka på sin egen död. För intensivvårdens del betyder detta, att man ofta står i en pressad situation med sörjande anhöriga vid plötslig, oväntad och ofta för tidig död.
De etiska frågeställningarna och ställningstagandena vid organdonation behöver kontinuerligt uppmärksammas i takt med den medicinska kunskapsutvecklingen inom detta såväl som and-ra områden. Den etik som ligger till grund för verksamheten har både medicinska, organisato-riska, psykologiska och ekonomiska konsekvenser.
Mot denna bakgrund föreslog rådet under våren 2003 att en konsensuskonferens skulle anord-nas tillsammans med Socialstyrelsen, Landstingsförbundet och Svenska Läkaresällskapet för att få en så allsidig belysning som möjligt av situationen vid organdonation.
Rådet konstaterar att utredaren inte haft i uppgift att se över de organisatoriska frågorna i de-ras helhet och inte heller belyst dessa. Detta är beklagligt eftersom inte minst erfarenheten från andra länder talar för att möjligheterna att öka tillgången på organ för transplantation är beroende av en tydligare organisation med ett klarare samband mellan uppdrag, mandat och resurser.
Mot denna bakgrund begränsar rådet sitt remissvar till några påpekanden rörande samtyckes-frågorna och förslaget om ett nationellt råd.
Samtyckesfrågorna
I promemorian hävdas att ”bara om de anhöriga säger sig ha hört den avlidne uttala att han eller hon motsatt sig organdonation, har de anhöriga rätt att neka samtycke” (sid. 83 f). Det är fel. Av 4 § lagen (1995:831) om transplantation framgår att de närstående har möjlighet att motsätta sig ingreppet så snart det inte kan utredas att ett genomförande av åtgärden faktiskt skulle stå i överensstämmelse med den avlidnes inställning. Vet man inte vad den avlidne skulle ha haft för uppfattning har de närstående således vetorätt. Kan det däremot utredas att den avlidne skulle ha varit positiv föreligger inte någon rätt för de närstående att motsätta sig ingreppet. I en situation motsvarande den som beskrivs i promemorian, dvs. att de anhöriga har hört den avlidne uttala sig mot organdonation, får ingreppet givetvis inte genomföras även om de närstående skulle vara beredda att gå med på det (såvida det inte kan utredas att den avlidne senare ändrat uppfattning). Detta framgår av 3 § 2 st. transplantationslagen.
Om det är möjligt att utröna den avlidnes vilja är det alltså den som skall gälla. Det är en vik-tig grundprincip att den avlidnes egen inställning till donation skall respekteras, oavsett om den är positiv eller negativ. Samrådet med de närstående måste därför i första hand inriktas på att utröna om den avlidne givit uttryck för någon uppfattning.
De nuvarande reglerna är enligt rådets mening således tämligen entydiga. Av promemorian framgår dock att de kan missförstås. I verkligheten kan de också vara svåra att förklara och tillämpa då den avlidnes vilja är okänd. Rådet är inte främmande för att brister som har bety-delse i det hänseendet kan kräva förändringar. För att ta ställning till detta krävs dock ett fylli-gare underlag än det som nu föreligger. I anslutning till sin behandling av remissen har rådet också diskuterat om s.k. beslutsinkapabla personer skall kunna förekomma som donatorer. Även detta är ett ämne som kan göras till föremål för överväganden.
Nationellt råd för organdonation och transplantation
Rådet anser som framgått inledningsvis att det behövs en nationell samordning av donations-verksamheten, med en enhetlig policy och ett centralt ansvar. Huruvida detta skall åstadkom-mas genom ett nationellt råd eller genom uppdrag till existerande organ har Statens medi-cinsk-etiska råd inte anledning att ta ställning till, men rådet vill med kraft understryka beho-vet av att en samordning i en eller annan form kommer till stånd.
Hans-Gunnar Axberger
Huvudsekreterare
e.u.