Smers Etiksamtal i Almedalen: Barn med livstecken efter sena aborter – ett etiskt dilemma?

I takt med framstegen inom vården av extremt för tidigt födda barn har frågan uppstått hur man ska se på barn som visar livstecken efter en sen abort – juridiskt, medicinskt och etiskt. Denna fråga diskuterades vid ett av årets etiksamtal i Almedalen

Moderatorn Ingemar Engström, överläkare i barn- och ungdomspsykiatri och sakkunnig i Smer, inledde etiksamtalet med en kort beskrivning av bakgrunden till Smers pågående projekt om sena aborter. Upprinnelsen är ett medialt uppmärksammat fall 2017 där en barnläkare, efter att ha blivit kallad till kliniken, försökte rädda ett barn som visat livstecken efter en sen abort. Diskussionen som följde på denna händelse visade enligt Ingemar Engström att det finns ett behov av en etisk analys av denna ovanliga men etiskt komplexa situation.

Michael Lövtrup, utredningssekreterare vid Smer, beskrev kort regelverket för sena aborter. Efter den artonde graviditetsveckan får abort endast beviljas om tillstånd har lämnats från Socialstyrelsens rättsliga råd (Rättsliga rådet). Rådet får bara bevilja tillstånd om fostret inte är livsdugligt. Ungefär 600 ansökningar inkommer varje år, vilket är en ökning med cirka hundra fall årligen jämfört med för sju åtta år sedan. Av dessa gäller uppskattningsvis 130–140 i sista veckan. Att antalet ansökningar ökar beror på att fler kvinnor söker på grund av fosterskada. I dag utgör fosterskada skäl vid två av tre sena aborter medan psykosociala faktorer utgör skäl vid en av tre. Några få fall om året handlar om sjukdom hos kvinnan.

Chatrine Pålsson Ahlgren, ledamot av Rättsliga rådet och i Smer, framhöll att Rättsliga rådet är väldigt mån om att livsduglighetsgränsen inte överskrids. I dag beviljar man abort senast efter 21 veckor och 6 dagar. Var gränsen går är ytterst en fråga för läkarprofessionen och inget som Rättsliga rådet kan avgöra. Däremot håller man sig löpande underrättad om utvecklingen.

Helena Kopp Kallner, sekreterare i Svensk förening för obstetrik och gynekologi, framhöll att det inte är ovanligt med livstecken efter missfall, även mycket tidigt i graviditeten, exempelvis i form av ryckningar eller inandningar. Men sådana livstecken är inte detsamma som livsduglighet. Det är om livsduglighet som diskussionen måste föras, menade hon.

Mia Ahlgren, ordförande i Svenska Barnmorskeförbundet, höll med om att livstecken efter en abort inte kommer som en överraskning. Skälet är att de metoder man använder för abort är väldigt skonsamma mot både fostret och kvinnan.

Ingemar Engström ställde frågan till Anna Singer, professor i civilrätt och sakkunnig i Smer, hur en jurist ser på när ett foster föds fram i 22:a veckan och visar tydliga livstecken. Anna Singer menade att utgångspunkten i lagen är att om man hamnar utanför moderns kropp är man född. Andas man eller visar andra livstecken är man ett barn och ska behandlas efter det. Man ska inte ge behandling som inte är meningsfull, men man kan inte börja ta in vilket liv barnet kommer att få utan man måste utgå från att liv är bättre än icke-liv. Samtidigt konstaterade hon att abortlagstiftningen har utgått från en situation där det inte fanns möjligheter att rädda barn i vecka 22. Där har det förändrats, vilket visar diskussionen måste tas på nytt.

Helena Kopp Kallner menade att det ur professionens synpunkt alltid är ett foster som föds efter en abort. Hon framhöll också att överlevnadschanserna är sämre än vid en önskad graviditet eftersom fostret inte fått ett optimalt omhändertagande.

Mia Ahlberg ansåg att det är viktigt att se att abort och handläggning av för tidigt födda som två olika vårdprocesser. Framförallt för att skona kvinnan får det inte vara någon tvekan om vad som gäller.

Helena Kopp Kallner menade att beslutet att göra abort är inte ett lättvindigt beslut. Om man har fått tillstånd från Rättsliga rådet som har till uppgift att fatta sådana beslut vore det orimligt att en barnläkare kommer efter aborten och överprövar beslutet.

Chatrine Pålsson Ahlgren sa att hon hade full respekt för att man måste se till kvinnans situation, men tyckte att man också måste se till barnets perspektiv. Hon undrade om det kunde finnas skäl att ändra praxis för ultraljudsundersökningen av gravida kvinnor, som på senare tid flyttats fram från vecka 18 till vecka 19, för ge mer tid för besluten.

Michael Lövtrup berättade att när abortlagen kom till tänkte man sig att det gick en etisk gräns vid livsduglighet, där fostrets rätt till liv måste respekteras framför kvinnans självbestämmande. För att inte riskera att foster som aborteras är livsdugliga uttrycktes i förarbetena att det skulle finnas en säkerhetsmarginal mellan gränsen för sen abort och livsduglighet.

Helena Kopp Kallner konstaterade att tekniken sprungit ifrån tanken på ett betryggande säkerhetsintervall och att man inom en snar framtid kommer att få ett överlapp. Det förkommer lamm som har utvecklats med hjälp av konstgjorda moderkakor och inom fem år kommer man att börja med försök på människor. Hon menade att det behövs en lagstiftning som inte är teknikberoende och tyckte att livsduglighet borde definieras som att barnet klarar sig ”för egen maskin”. Med en sådan definition skulle man få en betryggande gräns till livsduglighet utan behöva sänka tidsgränsen för abort när utvecklingen går framåt. När det gäller beslutet om fostret är livsdugligt bör det anses vara fattat när abortbeslutet tas. Om det föreligger det tveksamheter om livsduglighet bör inte aborten beviljas.

Anna Singer menade dock att man inte bara kan bestämma att ett foster är livsdugligt före aborten. Om det föds och visar sig vara felbedömt har det rätt till vård oavsett tidigare bedömning av livsduglighet.

Ingemar Engström avslutade samtalet och tackade för en bra diskussion och för bra input till Smers projekt som beräknas vara klart under hösten.

Se webbfilm från etiksamtalet.

Kategorier: Abort Fosterdiagnostik