De första stegen mot att göra barn på ett helt nytt sätt har tagits med hjälp av avancerad teknik. Men är det en mänsklig rättighet att få barn? Och måste våra barn till varje pris bära våra gener? Läs Nils-Eric Sahlins krönika om artificiella könsceller.
Artificiella könsceller
Nils-Eric Sahlin, professor i medicinsk etik vid Lunds universitet och sakkunnig i Smer
När jag föddes gjorde man inte barn – på den tiden fick man barn. Den reproduktionsmetod som då användes var samma gamla metod som med viss framgång tillämpats de senaste 200 000 åren. Man svettades och sedan blev det vad det blev. Idag, ett halvt sekel senare, får vi fortfarande barn men vi gör också barn. Vi har tagit de första stegen från ”får” till ”gör”.
IVF har de senaste årtiondena blivit en teknik som framgångsrikt hjälpt tusentals ofrivilligt barnlösa.
Idag finns en rad metoder att tillgå, inte sällan en eller annan utveckling av den klassiska IVF-metoden. ICSI är en metod där en enskild spermie selekteras och förs in i ett ägg. Vi kan göra barn med donerade spermier, ägg och embryon. Och vi kan göra barn som vi vet saknar vissa egenskaper. Beroende på vilken metod som används kommer den genetiska länken till föräldrarna att vara fullständig, partiell eller helt obefintlig.
Nu verkar det som om vi har fått ytterligare en metod. Japanska forskare har visat att man kan ta en hudcell och förvandla den till förstadiet av en könscell. Man programmerar om hudcellen till en (inducerad) pluripotent stamcell (en iPS-cell). Stamcellen stimuleras sedan så att den utvecklas till en så kallad PGC-cell (primordial germ cell).
Forskarna lyckades visa att om denna typ av celler förs in i testikeln på en mus som själv inte kan producera spermier utvecklas PGC-cellerna till sädesceller. Dessa sädesceller användes för att befrukta ett musägg och friska musungar föddes. Forskarna visade också att samma metod kan användas för att skapa fullt fungerande äggceller.
Vi har alltså en metod för att skapa artificiella könsceller, en metod med vars hjälp vi skulle kunna göra barn på ett helt nytt sätt. Inte idag, bör det understrykas, men kanske på några års sikt.
Ett lesbiskt par skulle kunna få egna genetiska barn. Den ena kvinnan ger en hudcell som programmeras om till en sädescell, den andra kvinnan ger en hudcell som programmeras om till en äggcell. Sedan kan beprövade fertilitetstekniker tillämpas. Två homosexuella män skulle på precis samma sätt kunna få ett barn där den genetiska länken är ”obruten”. Skillnaden är att det i detta fall krävs en surrogatmoder. Och inget hindrar att heterosexuella par av en eller annan anledning skulle kunna använda metoden eller att en ensamstående, man eller kvinna, skulle kunna bidra med båda gameterna, det vill säga få barn med sig själv.
Varför denna forskningssatsning på nya metoder? Är det en mänsklig rättighet att få barn? När jag ställer frågan till en av mina kolleger får jag ett svar som tar sin utgångspunkt i att ”bör” implicerar ”kan”. Det kan alltså inte vara en skyldighet att få barn eller att hjälpa någon att få barn. Och om rättigheter implicerar skyldigheter kan det därför inte heller vara en rättighet att få barn. En annan kollega väljer en annan argumentationslinje. Kan vi verkligen ha en rätt till en annan människa? Rättighetstanken tycks involvera ett ägandeanspråk som i sig är problematiskt men som också kommer i mer eller mindre direkt konflikt med barnets rättigheter. Det finns alltså problem med att resonera i termer av mänskliga rättigheter.
Men måste man i dessa sammanhang diskutera i termer av mänskliga rättigheter? Är det inte tillräckligt att notera att ofrivillig barnlöshet, oavsett sexuell läggning, många gånger innebär ett stort lidande? Det finns ingen anledning att klä detta lidande i en filosofisk dräkt full med hål och lösa trådar. Den centrala frågan är hur vi kan hjälpa dessa personer och vilka tekniker vi vill tillåta. Men givetvis inte utan att även se till barnet. IVF metoder är ju inte riskfria, rapporter om till exempel en förhöjd risk för autism och utvecklingsstörningar måste vägas in.
Nämnas bör att Smer bland annat i Assisterad befruktning – etiska aspekter, rapport 2013:1 tydligt tagit ställning: Att få barn är ingen mänsklig rättighet.
Hur viktig är den genetiska länken? Måste våra barn till varje pris bära våra gener? Vi vill få barn men helst skall det vara ”våra” barn. Eller? Är det professionen, de ofrivilligt barnlösa eller gemene man som betonar den genetiska länkens betydelse och som driver på utvecklingen av nya tekniker? En konferens med några tusen reproduktionsmedicinare i början av sommaren fick mig att fundera.
Det skall vara mina anlag men bara de bra anlagen. En sak vi bör vara vaksamma på är att nya tekniker och metoder kan kombineras och i den meningen bli kraftfulla redskap för både reproduktion och selektion.
Det finns filosofer som med emfas argumenterat för artificiella könsceller. Argumenten som framförs är av lite olika art. Det sägs att tekniken inte bara hjälper barnlösa utan även kan bidra till att utveckla stamcellsforskningen. Att evolutionen visat sig ofullgången och att vi nu har redskapen att göra något bättre än vad evolutionen hittills lyckats åstadkomma med den gamla vanliga metoden. Och inte minst att vi på detta sätt kan maximera nyttan eller lyckan i samhället. Genom att välja och välja bort. Till exempel genom att kombinera de nya reproduktionsteknikerna med alltmer förfinad preimplantatorisk diagnostik.
Människan av idag är en ofullkomlig varelse som till följd av forskningen snart är ett minne blott. Och detta, säger dessa filosofer, är inget att beklaga. Det jag ändå tycker man kan beklaga är den filosofiska aningslöshet som döljer sig i denna typ av argumentation. En hybris som vad jag kan bedöma endast leder till ett samhälle som öppnar ”the backdoor to eugenics”. Ett samhälle med en mörk människosyn som mycket väl kan befordra diskriminering och sociala orättvisor.
Vilka är alternativen? Nya reproduktionsmetoder och tekniker bör givetvis bedömas och värderas var för sig: en teknik har de och de moraliska problemen, en annan metod är i stort sett oproblematisk. Men metoderna och teknikerna måste ju också jämföras med varandra. Vilka är alternativen? Det finns idag många sätt att hjälpa ofrivilligt barnlösa (spermadonation, äggdonation, embryodonation, surrogatmödraskap … och adoption). Behöver vi satsa pengar på att utveckla fler och alltmer extrema reproduktionstekniker (till exempel livmoderstransplantation och artificiella könsceller)? Räcker inte de metoder vi redan har långt nog? Om vi accepterar att den genetiska länken inte är särskilt viktig har vi redan idag de redskap som behövs för att avhjälpa ofrivillig barnlöshet.