Läs Åsa Gyberg-Karlssons krönika: En levande själ

Det var tidigt 90-tal. Jag var 20 år och sommarjobbade på posten. Bara några timmar in på arbetsdagen hämtades jag av min chef. Det var ett mycket viktigt telefonsamtal: Min pappa hade fått en hjärnblödning. Läget var kritiskt.

Sex timmar senare (efter en bilresa som jag än idag inte minns hur jag klarade att genomföra) satt jag framför en läkare som visade bilder på en hjärna utan blodcirkulation. En död hjärna.

Några år tidigare hade jag läst P.C Jersilds roman ”En levande själ”. Berättelsen om Ypsilon, en hjärna som levde utan kropp. Levde. Jag minns fortfarande att jag, mitt i det känslomässiga kaos jag kastats in i, kom att tänka på Ypsilon. I berättelsen om honom fann jag stöd i att acceptera att min pappas hjärna inte levde mer. Att min pappa var död. Men att hans organ kunde rädda liv. Livet på dem som fortfarande hade en levande själ.

Slutet av 2018 läser jag ”En levande själ” igen. Nu har jag utbildat mig till biomedicinsk analytiker och har, förutom bred yrkeskunskap, kurser i neurofysiologi med mig. Jag känner mig hemma i de medicinska termerna och termerna som beskriver laboratoriemiljön. Men nu, liksom då, är det inte det materiella som fångar mig. Inte heller anatomin. Utan Ypsilon. Och de frågor om medvetandet som beskrivningen av hans existens ställer.

Jag blir fortfarande känslomässigt berörd över den grågula klump som simmar omkring i ett akvarium. Är det rimligt att känna empati för ett organ? Finns det tillfällen när provmaterialet kan betraktas som en människa – som en levande själ?

En humanistisk människosyn, som biomedicinska analytikers yrkesetiska kod och hälso- och sjukvårdslagen bygger på, innebär att varje människa är mer än värdet av en siffra – av ett provresultat. Att vi ska agera som om varje prov med mänsklig vätska eller vävnad innehåller en människa. Vi ska behandla provmaterialet med respekt.

När vi har en faktisk patient framför oss, medveten eller medvetandesänkt, skulle vi aldrig komma på att tänka att det är ett provmaterial vi har framför oss. Då ser vi ju en människa.

Men vad händer i en framtid då det kanske blir möjligt att spara vår anhörigas levande själ i någon form? Kanske som en Ypsilon i ett akvarium i vardagsrummet eller i en porträttlik robot (se exempelvis den brittiska dramaserien ”Black mirror”)?

Vad ställer det för krav på sjukvården? Kan det komma att ses som att rädda liv? Vad ställer det för krav på vår kompetens när en levande själ och avancerad teknik finns i en och samma person? Påverkar det vår förmåga att känna empati och våra etiska ställningstaganden? Vilka dilemman väcker möjligheten att se förbi döden inrymd i en kropp? Hur långt sträcker sig FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna?

Om vi dessutom kopplar maskininlärning till vår anhöriga Ypsilon, vilket möjliggör skapandet av nya minnen och utvecklande av nya färdigheter; Hur kan vi veta om det är den person som gav sitt medgivande till att stanna hos oss,  fortfarande är den person som lever med oss? Måste vi fortfarande älska vår anhöriga, om det visar sig att den utvecklas (eller snarare uppdateras?) till en helt annan levande själ? Eller om hen inte längre vill leva med oss: Vem bestämmer om Ypsilon ska stängas av?

Åsa Gyberg-Karlsson
Ledamot Smer

Publicerad i februari 2019.

Krönikor på Smers hemsida uttrycker författarens synpunkter. De ska inte uppfattas som uttryck för rådets analyser och ställningstaganden.