Etisk genväg för stamcellsterapin?

Kjell Asplund, professor emeritus i medicin vid Umeå universitet, ordförande i Smer.

Det är inte helt ovanligt att japanska företagsledare och politiker djupt bugande, ofta gråtande, ber om offentlig ursäkt. Vem minns t ex inte ursäkterna efter Fukujima? I det mest rörande YouTubeklippet i denna speciella japanska genre framträder en ung japansk forskare (sök på YouTube Obokata). Jag kan bara ana hennes triumf när hon fick sina arbeten publicerade i den synnerligen välrenommerade vetenskapliga tidskriften Nature. Och vi kan alla i YouTube-klippet se hennes förkrosselse när det upptäcktes att resultaten var manipulerade.

Obokatas forskning gällde inducerade pluripotenta stamceller (iPS), ett av de hetaste områdena i den vetenskapliga världen. Det går mycket fort – lätt att bli fartblind. Det är inte helt överraskande att den stentuffa konkurrensen bland iPS-forskarna kan fresta till övertramp eller rent fusk.

Man behöver bara smaka på ordet pluripotent – alla kan vi bära på en önskan att utvecklas till just det som vi bestämt oss för att bli, att vara pluripotenta. Vetenskapliga genombrott 2007 och 2008 (redan Nobelprisbelönade) har visat hur man genom omprogrammering av mogna somatiska celler kan få dem att återgå till mer primitiva former som sedan har potential att utvecklas till andra mogna celler – de har blivit pluripotenta. Nytt ledbrosk, nya nerv-, hjärtmuskel-, leverceller … det tycks inte finnas någon ände på möjligheterna. Skadad eller döende vävnad skulle kunna ersättas av nya friska celler sprungna från iPS. Detta skulle bli grunden till den regenerativa medicinen som många nu ser som nästa stora genombrott i sjukvården.

iPS skulle kanske svepa undan en av de mest intensiva medicinsk-etiska debatterna under de senaste årtiondena. Många länder, dock inte Sverige, har av etiska skäl förbjudit forskning på mänskliga embryon, inklusive forskning på embryonala stamceller. Med iPS-tekniken skulle mänskliga embryon inte behöva utnyttjas i forskningen eller i framtida kliniska tillämpningar. De embryonala stamcellerna skulle snart börja betraktas som en historisk anomali.

Men bioetiken vore inte bioetik om vi inte ändå ser svåra etiska dilemman. I den amerikanska debatten har vissa bioetiker påpekat att iPS-forskningen i mycket bygger på de resultat som forskningen på mänskliga embryon producerat. Det är sannolikt att iPS-forskningen också framöver behöver samverka med forskningen på embryon. Därför blir även iPS-forskningen omoralisk, menar de.

Annars rör den helt överskuggande etiska frågan riskerna med stamcellsterapi: Finns en rimlig avvägning mellan nytta och risker när man går från laboratorierna till försök hos sjuka människor?

Normala mogna celler måste veta när de ska sluta växa, annars uppstår tumörer. Om nu iPS ersätter fördärvat ledbrosk eller nedbrutna nervceller, hur försäkrar man sig om att de inte fortsätter att växa okontrollerat, dvs. att de blir till tumörer? (I sin roman En passande död har Åsa Nilsonne, sakkunnig i Smer, skrivit fascinerande om vad som kan hända när stamcellerna löper amok i kroppen). Det finns en del experimentell forskning som tyder på att iPS lättare skulle kunna utvecklas till cancer än embryonala stamceller. För att inducera omprogrammeringen till iPS har man hittills använt retrovirus. Vilka faror finns det med detta när man går från provrör till behandling av sjuka människor? Å andra sidan skulle ursprungscellerna för iPS kunna hämtas från samma patient som senare ska få de utmognade cellerna. På så sätt borde problem med avstötning av de transplanterade cellerna undvikas.

Nästa fråga med moraliska dimensioner dyker upp: Om man nu kan skapa vilka celler man vill av iPS, varför då inte också könsceller? Då är steget till kloning av människor inte långt borta. Behövs spärrar? Var i forskningens och sjukvårdens utveckling ska de i så fall monteras in?

Försiktighetsprincipen bjuder att stamcellsforskningen gradvis bygger solid kunskap om nytta och eventuella risker innan man övergår till att försöka behandla människor med celler som härstammar från iPS. Men här dyker ytterligare ett etiskt dilemma upp: Hur långt ska försiktighetsprincipen drivas om det finns människor som inte kan vänta? Deras sjukdom fortskrider obönhörligt, många hoppas på den regenerativa medicinen där nya celler ersätter de egna döende eller redan döda cellerna. Om dessa människor är beredda att ta stora risker med en ännu outvecklad metod för att förhindra förtvinande och död, ska de då inte få gripa detta halmstrå?

När man bedömer att det kan vara dags för de första kliniska försöken med iPS, är det rimligt att dagens forskningsetiska regelverk för klinisk forskning kommer att tillämpas. Men de pluripotenta stamcellerna lyfter de etiska problemen till en ny nivå. Det kommer att bli oerhört viktigt med fördjupade analyser av frågor kring informerat samtycke, transparens och tillit. Vad samtycker man som patient egentligen till? Finns total öppenhet kring vad iPS kommer att användas till (t ex kommersialisering)? Hur garanteras den personliga integriteten? Tar man tillräckligt stor hänsyn till riskerna med iPS för kliniskt bruk, så att medborgarna känner sig övertygade om att nyttan är klart större än riskerna?

iPS kan visa sig innebära att det etiska hindret med embryonala stamceller passerats. Men i övrigt bjuder iPS inte någon etisk genväg.

Kjell Asplund

Ordförande Smer

2014-12-01

Kategorier: Stamceller