I dag tillåter ett tjugotal länder och delstater någon form av legaliserad dödshjälp. Bland dem dominerar två modeller, Oregonmodellen och Beneluxmodellen.
Oregonmodellen introducerades i den amerikanska delstaten Oregon 1997 och möjliggör för läkare att skriva ut en dödlig dos läkemedel som patienten intar själv (så kallat assisterat döende). Kravet är att patienten bedöms ha högst sex månader kvar att leva.
Beneluxmodellen etablerades i Nederländerna på 1970-talet och tillämpas numera även i Belgien och Luxemburg. Det grundläggande kravet för att kunna få dödshjälp är att man har ett outhärdligt lidande som inte kan lindras på annat sätt. Det finns inget krav på att man ska lida av en dödlig sjukdom och även personer som lider av psykisk sjukdom kan komma i fråga. I Beneluxländerna är så kallad eutanasi tillåten, där patientens läkare utför den avgörande handling som leder till patientens död.
Det finns en lång rad argument som brukar framföras för eller mot legaliserad dödshjälp. Några hänvisar direkt till grundläggande moraliska rättigheter eller plikter, exempelvis att rätten till dödshjälp följer av människans rätt till självbestämmande, eller att dödshjälp strider mot förbudet mot att avsluta en annan människas liv.
Andra argument tar fasta på olika sakförhållanden som anses relevanta för ställningstagandet, till exempel vilka konsekvenser en legalisering av dödshjälp skulle få. Förespråkare anför exempelvis att det skulle leda till mindre lidande i livets slutskede och ge döende patienter större kontroll, medan motståndare ofta anför att det inte finns någon efterfrågan på dödshjälp, att det riskerar leda till olika former av missbruk eller till att annan vård i livets slutskede skulle försummas.